Close

Livsloggande, Fitbit One, Jawbone UP, personligt API, fan och hans moster

Jawbone UP i blå utgåvaI januari skaffade jag en Fitbit One för att livslogga mina rörelser och sömn. Den tappade jag dessvärre bort i påskas under en joggingtur. Nu har jag skaffat en Jawbone UP istället, ett armband som blir svårare att tappa bort.

Egentligen hade jag tänkt vänta in lanseringen av Fitbit Flex, armbandsvarianten från Fitbit. Den skulle släppas i maj vilket mycket riktigt hände, men efter ljumna recensioner och att den ännu inte släppts utanför nordamerika så blev det UP istället.

Någon månad med Fitbit One som tracker

Fitbit fick mig, precis som under alla år med cykeldator, att bli medveten om hur mycket jag rörde mig. Den stora skillnaden mellan cyklandet är dock att man nog är mer medveten om cyklade sträckor under en viss dag eller generisk vecka jämfört med hur mycket man går.

Att cykla till och från jobbet är 6,8 kilometer per dag. Men hur många steg blir det extra om jag åker med kollektivtrafiken? Är det lönt att åka kollektivt jämfört med att gå?
Ja det fanns en del att börja mäta förutom hur många trappor jag sprang per dag.

Nu är väl inte alla statistiknördar, men precis som jag gillar mätbarhet på webben var det intressant att ha bättre koll på min egna aktivitet. Lite som ett Google Analytics för min egen kropp.

Insikter jag nådde var att det knappt var lönt att åka spårvagn till jobbet, det minskade nämligen inte mängden steg, eller kortade tiden, i en sån utsträckning att det kunde konkurrera med att gå hela sträckan. Bråttom betyder cykel, inte bråttom och god luft så var en promenad bästa alternativet.
En annan intressant iakttagelse var skillnaden i antalet steg per kilometer om jag joggade 2,5 eller 5 kilometer. Behöver jag säga att det blev fler steg per kilometer ju längre jag sprang? 🙂
Där finns något väldigt mätbart att jobba med om denna teknik funnits på den tiden jag tränade medeldistanslöpning på allvar. Nu blev det mest ett värde på hur mycket piggare mina ben blev ju längre in i min rehab-träning jag kom.

Att logga sömnen var intressant till en början, särskilt att mäta hur många gånger jag vaknade om katterna hade tillgång till sovrummet eller inte. Dock har Fitbit One en liten socka den ska ner i och sedan runt handleden och fästa med ett kardborreband. Det blev rätt många nätter man inte orkade pyssla med det där. Dessutom fattade jag misstankar om att den data om när insomning skedde var väldigt oprecis.

En ytterligare funktion i Fitbit Ones utbud är att logga den mat man äter, vad den maten innehåller och hur det påverkar hur mycket man behöver röra på sig. Detta stod jag ut med någon dag för att sedan enbart logga hur mycket vatten jag drack.
Problemet med Fitbits variant av detta är dels att man behöver vara välbekant med amerikansk mat för att lista ut något som motsvarar det man just ätit, men också att hela funktionen var väldigt osmidig.

Jag tvekar inte det minsta om att jag skärpte till mig i vissa avseenden när jag började få värden på hur jag betedde mig. Tog nästan aldrig hissar. Gick omvägar för att nå dagens mål om det var inom sikte, eller ”spontant” gick på en kvällspromenad på helgerna då jag verkligen inte rörde mig mer än nödvändigt dagtid.
Det var med sorg som jag tappade min lilla Fitbit (aka Hasse) i Skatås joggingspår. Antagligen följde den gummihöljda ytan med telefonen upp ur min byxficka någon gång under varvet i spåret :/

Skillnaden mellan Fitbit One och Jawbone UP

Det Jawbone UP inte har är trådlös synkronisering och sensor för att räkna trappsteg. Tack vare att den inte synkar trådlöst är batteritiden nästan upp till 10 dagar vilket är ungefär dubbelt så mycket som Fitbit One.
Nackdelen är förstås uppenbar, appen man använder för att se sina data är inte uppdaterad   på en UP förrän man kopplat in den – med en 3,5mm-kontakt i hörlursuttaget.

Formfaktorn är förstås en avgörande skillnad. Fitbit One är en liten pryttel man stoppar i fickan, bh:n eller bältet. Jawbone UP är ett halvstelt armband. One syns inte, med UP måste man välja färg och fundera på den mer som ett smycke.
One har en display som visar hur många steg man tagit, trappor man klättrat, medan UP bara talar om huruvida den är i vaket eller sovande läge.

Att ha ett armband stör förstås en del mer, åtminstone till en början, då vi som inte använder armbandsur inte har för vana att något är i vägen på handleden exempelvis när man skriver på datorn. Den tenderar också att fastna i tröjor om man inte är varsam när man byter om.

Skillnaden i hur insamlad data visas upp är rätt stor. Fitbit har översikter som drar nytta av att man kollar via sin dator, UP erbjuder enbart en mobilapp som visserligen är mycket bra men det känns svårt att överblicka vissa delar av den information man loggat. Exempelvis saknas en vy för den annars utmärkta idén med att skatta sitt välmående/energi/sinnelag.
Nedan bild visar en dashboard för hur det går med målen kring sömn och antalet steg, efter det kommer alla händelser i kronologisk ordning.

Startskärm och självskattning i Jawbone UPs app

På bilden nedan ser du de två huvudsakliga vyerna; för matintag och aktivitet. Matdelen är rätt välutvecklad då den blandar in en del rekommendationer i form av vad man bör undvika att stoppa i sig mer av. Fitbits enda riktigt bra motsvarighet var loggen för dagligt vattenintag.
Det jag gillar mest med aktivitetsvyn är att den gör skillnad på hur mycket jag bränt aktivt kontra hur mycket som går åt utan att jag anstränger mig nämnvärt mer än att hålla min kroppstemperatur och hjärnan att inte dö. Det blir så mycket enklare att förstå vad en påse chips kräver i extra motion då.

Rörelse och mat i Jawbone UPs mobilapp

De senaste avsnitten av podsändningar jag lyssnat på om eHälsa har konceptet med ett personligt API tagits upp några gånger. API är på icke-tekniska en utlämningspunkt för data om något, vilket i detta fallet skulle vara om allt som berör en persons liv.
Tanken om ett API för en persons livsloggande är på inget sätt ny, men nu när allt fler loggar allt mer blir det intressantare med samordning mellan tjänster och även insyn för forskning & statistik.
På ett sätt är recepten på IFTTT lite av ett notifierings-API för många av dessa loggare, mest välanvänt är nog att posta till Twitter och Facebook om information de samlat in någon annanstans.

På eHälsoenheten inom VGR har vi haft samma diskussion flera gånger nu. Kommer loggning av ens egna hälsotillstånd bli så vanligt förekommande bland allmänheten att vi kan dra nytta av det? Kommer det krävas av oss att vi kan ta hand om denna data och göra något vettigt med den?
Jag är mest orolig att vi inte hinner med att ställa om i tid för att hjälpa den allt mer mäktiga medborgaren att hålla sig frisk och aktiv, framför sjuk och i kontakt med vården.

För dig som letar poddsändning kring eHälsa kan jag rekommendera mHealth Zone.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.