Vårdens problem med Bring Your Own Device/Data/Diagnostics etc

Implantat att stoppa i kroppen

Tänk dig att många i din släkt haft hjärtproblem och flertalet har dött av hjärtattack. Du tänkte att du skulle köpa dig tid genom att hjälpa vården genom en smart sensor i kroppen. Sensorer som kan förvarna om en hjärtattack är nämligen på gång.

En eftermiddag notifierar din sensor dig om ett ytterst illavarslande tecken, en förestående hjärtattack, strax efter får du bröstsmärtor och beger dig till närmsta akutmottagning.
Vad tror du händer där? Kommer din förklaring om den där för vården okända tingesten i din kropp ge dig rätt vård direkt, eller kommer de ställa frågor om hur stressigt du har det på jobbet? Kommer de tro att du råkat ut för panikångest?

Jag ska inte påstå att jag har en aning om vad som händer i denna situation, däremot tvekar jag inte en sekund på att en sund skeptisk inställning behövs hos vårdpersonalen i dessa situationer.

Var drar man gränsen?

Läkekonsten kanske alltid haft det problemet min bransch har, att grannpojken kan knacka hemsidor/att datorer är bättre på att ställa diagnos? Det största problemet jag ser just nu är att man inte bör dränka vården med data de inte kan bedöma kvaliteten på. Utmaningen är att veta vilken data, självdiagnostik och prylar som är värda att ta på allvar.
Vitalis-mässan under kommande vecka har massor med programpunkter på temat ‘semantisk interoperabilitet’ där den statsfinansierade vården diskuterar huruvida deras insamlade information är kompatibel sinsemellan. Helt utan att ta höjd för att de inte längre har monopol över patientinfo i dagens uppkopplade och innovativa samhälle…

Länkar apropå Vitalis och semantisk interoperabilitet